Sedan ett tag tillbaka har folk börjat fråga mig "jaaha har du nån resfeber än då?" och jag har helt ärligt kunnat svara "neej jag ser bara fram emot det nå jävulskt!".. Och visst ser jag fortfarande fram emot avresa ngt jävulskt, men resfeber.. aaaah! Har liksom en ångestliknande känsla i hela kroppen som jag inte riktigt kan sätta fingret på.. helt oväntat och inte alls likt mig! Så nu sitter jag och funderar på varför jag i hela världen kan ha ångest över en resa som jag har sett fram emot i nästan 5 månader.. Kan det vara för att man är rädd att alla förväntningar inte ska infrias? Eller att man ska lämna alla och allt man känner? Och för att jag inte riktigt vet när jag kommer se dem nästa gång? Att man inte kommer palla språket/klimatet/40-timmars resa och 4 olika flygplatser helt ensam? Förmodligen en blandning av alltihop.. men mest det där med förväntningara tror jag, har sjukt höga förväntningar och kommer bli besviken om det inte blir som jag tänkt (of course).. så nu äre bara att sitta och hoppas på att det blir över förväntningarna :)

Dessutom är jag lite stressad över allt jag vill hinna göra innan jag åker. Nu när jag kan räkna antalet återstående dagar på mina båda händer (9 dagar) så börjar liksom tiden sakta men säkert rinna ut.. spec när 4 dagar går åt till vemdalen! Likt förbannat verkar jag ha frysit fast här framför datorn när det finns 1000 grejer jag skulle kunna göra, makes no sense :P

Och ang vemdalen så har vi ju fått tag i en hyrbil (model xxl), men den får vi inte hämta förrän kl 15 på torsdag pga tekniska problem, så vi kommer iväg lite sent.. men det blev ett fruktansvärt bra pris så jag hoppas verkligen att alla accepterar detta faktum! :)


//er psykiskt stressade J